Behöver någon som behöver mig.

Jag behöver er. Kan ni inte se det?
Alltid sagt att ni känner mig mest, men ni vet ingenting egentligen.
Ni vet inte hur jag mår, vad som finns i mitt huvud. Och varför? Jo, för ni bryr er inte ett skit.
Jag är jobbig, svårt och äcklig. Värdelös.
Den som inte gör något. Som inte kan.
De går i skolan, har jobb, körkort, massa vänner. Allt.
vad har jag? Ingenting.
Finns de riktiga vänner? Såna som förstår er. Såna som känner att man mår dåligt, utan att man behöver säga något.
Veta när man behöver något. Som tröstar lika bra genom att inte säga något som att hålla ett tal för en om livet.
Kanske mig det bara är fel på egentligen?
Som inte säger exakt hur det är, men jag kan inte berätta om ni inte frågar. Eller?
Jag tror inte jag vågar för att ni kommer titta snett på mig.
Antingen blir jag en idiot i era ögon för mina tankar. Eller blir det jätte synd om mig och ni inte vågar säga saker på grund av det.
När ska jag synas?
Syns man inte så finns man inte. Finns inte jag då?
Jag vet inte om jag lever eller är död. Hur kan man vara så säker på det?
Kommer jag få hjälp?
Eller måste jag visa det på ett bättre sätt? Räcker det inte att säga hur man mår, vad man tänker?
Måste man verkligen skära sönder armarna, försöka ta sitt liv. För att få hjälp?
Förstår dom inte de annars? Är det inte lika viktigt? Måste det gå så långt för att ni ska förstå mig.
För att jag ska få den hjälp jag behöver för att komma upp på benen igen.
Orka ta några steg och inte falla ihop med en gång.
Se en framtid. Och inte bara kämpa för att klara av en dag.
Vad behövs?